SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bocka [båk`a] verb ~de ~t bock·ar1böja huvudet fram­åt och ned­åt som tecken på hälsning eller aktning ofta om pojke psykol.JFRcohyponymbuga bocka och tacka tanten nuhan tog av mössan och bockade för rektorn○äv. bildligtvisa under­dånighet bocka för överhetenbocka (för ngn)sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. bokka; trol. besl. med buga 2ofta med partikelntill böja (plåt, stång e.d.) till bestående, krökt form tekn.bocka till ett koppar­rörde grova fartygs­plåtarna bockas i sär­skilda maskinerbocka (till) ngtsedan 1839Subst.:vbid1-122070bockande, bockning (till 2)