SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bun`ta verb ~de ~t bunt·aribl. med partikel, särsk.ihop, samman samla till en bunt och ev. fästa i­hop utstr.hon buntade flyg­bladen i prydliga högarhon buntade i­hop skinn­fällarna som varit ut­bredda på markende brukade bunta samman veden i knippenäv. bildligthän­föra till samma grupp han bunta i­hop alla sina menings­motståndare under beteckningen reaktionärerbunta (ihop/samman) ngn/ngt (med ngn/ngt)sedan 1818Subst.:vbid1-127774buntande, vbid2-127774buntning