SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1buss substantiv ~en ~ar buss·en1lång­sträckt, väggående motor­fordon med sitt- och stå­platser för ett större an­tal passagerare vanligen anv. för kollektiv­trafik el. turist­resor trafik.JFRcohyponymbilcohyponym1tåg 2cohyponymspårvagncohyponymtrådbuss bussbiljettbusshållplatsbusslinjematarbussturistbussta bussen till jobbetåk buss till Centralen och byt till spår­vagn däräv.buss­linje buss 40 går längs Avenynäv. om större privat- el. arbetsbil av liknande ut­seendeVolkswagenbussbokbussinspelningsbussskolbussäv. (i sammansättn.) om bussliknande tågrälsbusssedan 1874kortord för omnibus 2(heder­värd) soldat eller sjö­man åld.mil.sjö.yrk.sjöbusskonungen hälsade på några bussar före slagetsedan 1697av lågty. burs, buss ’kamrat; gosse’; av medeltidslat. bur´sa ’penning­pung; (gemensam) kassa’; jfr 1börs 3bit tugg­tobak i lagom portions­storlek kokk.tuggbusshan lade in en ny busssedan 1745jfr no. buss ’av­skuret stycke, stump’; av om­diskuterat urspr.; trol. besl. med bösta
2buss adjektiv, ingen böjning i vänskapligt förhållande vard., ngt åld.admin.buss med ngn, ngra är busssedan ca 1680till 1buss 2