tryckår: 2009
bygd
substantiv ~en ~er
bygd·en●bebyggt område i landsorten som traditionellt utgör en enhet
av t.ex. historiska, geografiska el. ekonomiska skäl; ibl. inklusive mindre tätorter; ofta med tonvikt på den gemensamma kulturen etc.
samh.JFRcohyponymtrakt
bygdeoriginalbygderomantikfödelsebygdglesbygdhembygdjordbruksbygdskogsbygdödebygdryktet spreds på bygdenbygdens store sonen bok om bygden och de sociala processer den genomgårskärgården måste fortleva som levande bygd○särsk. (i plur.) i kontrast till tätortdialektforskare reste omkring med sina bandspelare i bygderna(i/på) bygdenha barn på bygdensebarn 2
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. byghþ; till bygga
