SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bygd substantiv ~en ~er bygd·en●bebyggt om­råde i lands­orten som traditionellt ut­gör en enhet av t.ex. historiska, geografiska el. ekonomiska skäl; ibl. inklusive mindre tät­orter; ofta med ton­vikt på den gemensamma kulturen etc. samh.JFRcohyponymtrakt bygdeoriginalbygderomantikfödelsebygdglesbygdhembygdjordbruksbygdskogsbygdödebygdryktet spreds på bygdenbygdens store sonen bok om bygden och de sociala processer den genom­gårskär­gården måste fort­leva som levande bygd○särsk. (i plur.) i kontrast till tät­ortdialektforskare reste om­kring med sina band­spelare i bygderna(i/på) bygdenha barn på bygdensebarn 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. byghþ; till bygga