SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
böj`a verb böjde böjt, pres. böjer böj·er1göra (lång­smalt före­mål) krökt i en mjuk båge form.JFRcohyponym1kröka 1 hon var så stel­frusen att hon inte kunde böja (på) fingrarnaen lång böjd gren av eukalyptusträen vatten­kanna med böjd pip○äv. med tanke på lägesförändringböja huvudetböja (på) ngtsedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. böghia; gemens. germ. ord, besl. med buga, båge, bågna 2vanligen med partikelnav mjukt av­vika från rak riktning om lång­smalt före­mål, särsk. om väg form.JFRcohyponym1kröka 2cohyponymsvänga 2 efter 2 km böjer vägen av mot norrböja (av) (mot/åt ngt)sedan 16823bilda an­dra former än grund­formen av visst ord (vanligen verb, substantiv el. adjektiv) språkvet.JFRcohyponymdeklinera 2cohyponymkonjugera om man böjer ”finna” i preteritum får man ”fann”○äv.an­ge samtliga (viktiga) böjnings­former av ett ord ”finna” böjs precis som ”rinna”böja ngtsedan 1651Subst.:vbid1-129283böjande, böjning