SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
dissiden´t substantiv ~en ~er dis·sid·ent·enperson som har annan upp­fattning än den officiellt erkända betr. religiös lära, politiskt system o.d. pol.relig.yrk.JFRcohyponymoliktänkande många öst­europeiska dissidenter emigrerade till väst före 1990sedan 1769 men bedömt som föga brukligt i början av 1900-talet; ökad anv. från 1970-taletav eng. dissident med samma betydelse; av lat. dissid´ens, till disside´re ’sitta åt­skils; vara o­ense’