SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1dissonant [-an´tel.-aŋ´t] adjektiv, neutr. ~ dis·son·antsom ut­gör dissonans musikJFRcohyponymskärande ett dissonant ackordäv. om del av dissonansen dissonant tonsedan 1885
2dissonan´t substantiv ~en ~er dis·son·ant·endissonerande ton(följd) musiksedan 1779