publicerad: 2021  
blinka blinkade blinkat
verb
blink`a
1 hastigt sluta och öppna ögonen med ögon­locken en el. flera gånger, av naturligt behov el. av­siktligt; äv. om att sluta och öppna bara ett öga
någon blinkar (med något) (åt någon)
han betedde sig ryckigt och blinkade hela tiden
○ ofta som av­siktligt tecken
SE 1blink
han blinkade åt henne och fick ett leende till­baka; de blinkade åt var­andra i sam­förstånd
○ ofta bildligt, spec. i ut­tryck för tvek­löst handlande
hon hoppade över ravinen utan att blinka; utan att blinka svarade han nej
○ spec. äv. i ut­tryck för kort tids­rymd
innan hon hann blinka hade barnen satt i sig alla bullarna
belagt sedan 1587; trol. av tyska, nederländska blinken 'glänsa'; jfr ur­sprung till blank, blek
2 sända ut regel­bundna ljus­stötar vanligen för att ge signal av något slag
SE 2blink
blinkfyr
något blinkar (med något)
blinkande gult ljus vid övergångs­stället; en an­ordning som automatiskt får baklyktorna att blinka
belagt sedan 1857
blinkablinkande, blinkning
Blinka lilla stjärna där
hur jag undrar vad du är.
Början på en barnvisa med svensk text av Betty Ehrenborg-Posse till en traditionell fransk folk­visa; ofta sjungs "hur jag undrar var du är"