publicerad: 2021  
blänga blängde blängt, presens blänger
verb
bläng`a
betrakta ihållande och ovänligt
JFR glo
någon blänger (någon/något)
någon blänger (någon)
någon blänger (något)
mål­vakten blängde ilsket på domaren
äv. försvagat
kossorna stod och blängde på dem
belagt sedan 1750; av osäkert urspr.; trol. besläktat med sv. dial. blingra 'blinka; skimra' och ev. med bliga
blängablängande, blängning