publicerad: 2021
brista
brast brustit brusten brustna, presens brister
verb
bris`ta 
1
plötsligt spricka sönder eller slitas av på grund av för stor belastning särsk. om konstruktioner som är avsedda att bära ett visst tryck och som består av el. innehåller något hårt material
något brister (i något)
fördämningarna brast; en av gitarrens strängar brast; takstolarna har hunnit brista och måste ersättas; bubblan blev större och större tills den slutligen brast
○
äv. bildligt, spec.
upphöra att verka
illusionen brister redan i första akten
○
spec. äv.
i vissa uttryck; ofta med partikelnut
plötsligt släppa fram viss känsloyttring eller dylikt
någon brister (ut i något)
brista (ut) i skratt; brista (ut) i gråt; hon brast ut i tårar av rörelse; hela laget brast ut i en hyllningssång
○
äv. med konstruktionsväxling
det brast för honom när han berättade om sonens död
brustet hjärta
se
hjärta
(det får) bära eller brista
se
bära
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska brista; gemensamt germanskt ord; trol. urspr. ljudhärmande och besläktat med
braska
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka? Karin Boye, Ja visst gör det ont (i För trädets skull, 1935)
Varför skulle annars våren tveka? Karin Boye, Ja visst gör det ont (i För trädets skull, 1935)
