publicerad: 2021  
1bråka bråkade bråkat
verb
brå`ka
1 bete sig störande genom aggressivt tal el. fysiskt våld
SE bråk 1 JFR busa, gräla
någon bråkar (med någon/något) (om något/att+verb/sats)
någon bråkar (med någon) (om något)
någon bråkar (med någon) (om sats)
någon bråkar (med någon) (om att+verb)
någon bråkar (med något) (om något)
någon bråkar (med något) (om sats)
någon bråkar (med något) (om att+verb)
några berusade ungdomar som bråkade på T-centralen; bråka inte med din lille­bror!
○ äv. med bi­betydelse av ovärdighet eller dylikt var­dagligt
var­för bråkar de båda länderna om ett litet bergs­område?
○ äv. försvagat väsnas, klaga (hög­ljutt)
JFR krångla 1
en sönder­slagen kaffe­kopp är väl ingen­ting att bråka om!
○ äv. om icke-levande före­teelse, spec. märkbart vara i olag
JFR krångla 2
hans hjärta har bråkat den sista tiden
○ spec. äv. föra oväsen
vad fläkten på taket bråkar!
belagt sedan 1754; trol. till lågtyska braken 'bullra'; besläktat med braka; urspr. ljud­härmande
2 bryta sönder (stjälkar) för att skilja undan fibrer vid beredning av lin och hampa
JFR rådbråka 2
bråkning
någon bråkar något (med något)
bråka lin
○ äv. ut­vidgat bearbeta för att om­forma lera el. material med liknande konsistens
○ äv. bildligt anstränga
det problemet är inget att bråka hjärnan med
belagt sedan 1581; av lågtyska braken med samma betydelse; samma ord som 1bråka 1
bråkabråkande
2bråka bråkan bråkor
bråk·an
substantiv
brå`ka
● ett redskap för bråkning av lin
belagt sedan 1640; se ur­sprung till 1bråka 2