publicerad: 2021  
diskant diskanten diskanter
disk·ant·en
substantiv
diskan´t
● högre del av ton­omfånget vanligen i mots. till bas
JFR 1bas 2
diskanthögtalare
skrika i diskant
○ äv. om mot­svarande övre hälft av klaviaturen på piano el. orgel samt om sopran­stämma
belagt sedan 1794; av medeltidslat. discan´tus med samma betydelse, av lat. dis´- 'isär' och can´tus 'sång'; jfr ur­sprung till kantor