publicerad: 2021  
dräpa dräpte dräpt, presens dräper
verb
drä`pa
döda genom dråp
JFR mörda
någon dräper någon
ibland äv. vanligen med partikelnav göra svars­lös, platta till
någon dräper av någon (med något)
hon dräpte av honom med sin beska replik
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Högby, Östergötland); vanligen runform tribin (perfekt particip), fornsvenska dräpa 'slå; dräpa'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till drabba, drapa, dråp, dråplig, träffa
dräpadräpande, dråp
Du skall icke dräpa. Bibeln (1917 års övers.), 2 Mos. 20:13 (femte budet)