publicerad: 2021  
döma dömde dömt, presens dömer
verb
döm`a
● av­kunna dom över någon; i dom­stol
domare
någon dömer någon (för något) (till något) någon dömer i något någon dömer någon (att+verb)
hon dömdes till tre års fängelse; han dömdes till livs­tid för mord
○ äv. all­männare fälla auktoritativt av­görande
döma i en skönhets­tävling
○ ibland med bi­betydelse av klander
någon dömer (över) någon/något
någon dömer (över) någon
någon dömer (över) något
man ska inte döma sin nästa ohörd; döm mig inte för hårt!
av allt att döma se all
döm om min förvåning (när ...) se förvåning
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska döma; till 1dom!!
dömadömande, 1dom
döma bort, döma ut