publicerad: 2021  
flänga flängde flängt, presens flänger
verb
fläng`a
1 vanligen med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.iväg, omkring, runt rusa på ett hetsigt sätt
SE 1fläng JFR jäkta, sno 2
någon flänger (iväg/omkring/runt) (någonstans)
någon flänger (iväg) (någonstans)
någon flänger (omkring) (någonstans)
någon flänger (runt) (någonstans)
han flängde iväg in i köket och hämtade skedarna; hon kom flängande upp­för trapporna
○ äv. i fråga om ständig förflyttning över större av­stånd
flänga Sverige runt på turné
belagt sedan 1643; fornsvenska flängia 'piska; fläka av', eg. 'riva av; flå'; besläktat med flå; jfr ur­sprung till hudflänga
2 mindre brukligt ibland med partikelnav riva av
SYN. flå
någon flänger något (av något) någon flänger av något
flänga av barken på trädet
belagt sedan ca 1520 Peder Månssons Skrifter på svenska
flängaflängande, flängning