publicerad: 2021  
1fog fogen fogar
fog·en
substantiv
● ställe där två delar i en konstruktion förenats med samman­bindande material
JFR skarv 1
foglist; fogmassa; murfog
mur­bruk pressades in i fogarna vid bro­renoveringen
○ äv. om samman­bindande ljud el. bok­stav
fogen i ett samman­satt ord är ofta "s", som t.ex. i ordet "skogs­brand"
knaka i fogarna vara nära att bristaderas äktenskap knakar i fogarna
belagt sedan 1752; av lågtyska voge med samma betydelse, till vogen, se ur­sprung till foga
2fog ingen böjning, neutrum
substantiv
● full­gott skäl för viss ut­saga el. liknande handling
fog (för något/att+verb/sats)
fog (för något)
fog (för sats)
fog (för att+verb)
fog (att+verb)
förslaget har kritiserats, säkert med visst fog; inte utan fog an­ser hon sig ha blivit lurad; han har fog för sin kritik; ryktet har fog för sig
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Schack-tafvels lek); fornsvenska fogh 'det som är till pass, önsk­värt'; av lågtyska voch med samma betydelse, till vogen, se ur­sprung till foga; jfr ur­sprung till ofog