publicerad: 2021  
furir furiren furirer
fur·ir·er
substantiv
furi´r
● (titel för) befäls­person med en av de lägsta tjänstegraderna för grupp­befäl med upp­gifter fram­för allt i den elementära värnplikts­utbildningen; fram till 1983
exercis under en ovanligt mänsklig furir
○ nu­mera en­bart som tjänstegrad för hemvärns- och värn­plikts­befäl
belagt sedan 1915 i sin nuv. bet.; urspr. (1557) i bet. 'underofficer som handhade ett kompanis inkvartering, förplägnad m.m.'; av franska fourrier med samma betydelse, eg. 'som sörjer för foder'
Själens furir. Dikt av Göran Palm (i Världen ser dig, 1964)