publicerad: 2021  
försätta försatte försatt, presens försätter
verb
försätt´a
1 ofta refl. bringa i visst läge, sinnes­tillstånd eller dylikt
någon försätter någon/något (i/på något)
någon försätter någon (i något)
någon försätter någon (något)
någon försätter något (i något)
någon försätter något (något)
den miss­tänkte för­sattes på fri fot; han lyckas all­tid för­sätta gästerna i den rätta stämningen; hon hade försatt sig i en obehaglig situation
belagt sedan 1657; efter lågtyska vorsetten med samma betydelse
2 i vissa ut­tryck förflytta
någon försätter någon/något till något
någon försätter någon till något
någon försätter något till något
i fantasin för­sätter vi oss till 1200-talet
kunna för­sätta berg se berg
belagt sedan 1526
3 något ålderdomligt förspilla
någon försätter något
de fick för­sätta mycken tid med väntan
belagt sedan 1615
4 blanda upp
någon försätter något med något
för­sätta silver med koppar; redningen för­sätts med vatten
belagt sedan 1633; efter tyska versetzen med samma betydelse
försättaförsättande