publicerad: 2021  
gno gnodde gnott, presens gnor
verb
1 gnida med små snabba rörelser särsk. för ren­göring
JFR gnugga 1
någon gnor (något)
någon gnor (av/bort något) (med något)
någon gnor (av något) (med något)
någon gnor (bort något) (med något)
städa, tvätta, skura, gno; hon gnodde runt med tand­borsten i munnen
○ ibland med ton­vikt på resultatet med partikel, sär­skiltav, bort
han gnodde bort fläcken med en trasa
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)); fornsvenska gnoa; nord. ord, trol. urspr. ljud­härmande; jfr ur­sprung till gnola, gnugga, gny, gnöla
2 något var­dagligt arbeta hårt för att förtjäna sitt leve­bröd
någon gnor (för något)
redan vid tolv års ålder fick han gno för bröd­födan
○ ibland med ton­vikt på resultatet med partikel, sär­skiltihop
gno ihop till pensionen
belagt sedan 1890
3 mindre brukligt ibland med partikel, sär­skiltomkring, runt flänga (om­kring) för att ut­rätta något
någon gnor (omkring) (någonstans)
han gnodde om­kring och kontrollerade alla skåp
belagt sedan 1845
gnognoende