publicerad: 2021  
1halka halkan
halk·an
substantiv
hal`ka
● halt väg­lag
halkkörning; halkolycka; blixthalka; frosthalka
bilisterna varnades för svår halka
belagt sedan början av 1400-talet (Svenska Medeltids-Postillor); fornsvenska halka; bildn. till hal
2halka halkade halkat
verb
hal`ka
● ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.av, efter, in, ner plötsligt förlora fästet på under­laget på grund av dess glatthet
JFR 2kana, slinta, åka 2
någon halkar (på något) någon halkar (av något) någon halkar ner (någonstans) någon halkar (efter) någon halkar (efter något)
hon halkade på en is­fläck; bilen halkade av vägen
○ äv. bildligt ofta med partikel, t.ex.in oförutsett ändra (in)riktning
någon halkar (in på något)
de halkade in på ett sido­spår i diskussionen
○ spec. vanligen med partikel, sär­skiltefter, ner komma att hamna i sämre position
han halkade efter det övriga fältet; laget har halkat ner i tabellen
halka in på ett banan­skal se bananskal
belagt sedan 1681; se ur­sprung till 1halka!!
halkahalkande, halkning