publicerad: 2021  
hjälpa hjälpte hjälpt, presens hjälper
hjälp·er
verb
hjäl`pa
1 ge (någon) hjälp vid ut­förandet av något el. för att mot­verka något negativt
hjälpande; hjälpare
någon hjälper någon (att+verb)
någon hjälper någon (med något/att+verb)
någon hjälper någon (med något)
någon hjälper någon (med att+verb)
hon hjälpte den gamla damen att gå över gatan; han hjälpte henne av med kappan; hon hjälpte barnen med läxläsningen; hjälp, jag drunknar!
ibland med konstruktions­växling
sträcka ut en hjälpande hand
hjälpa någon på traven se trav
hjälpa någon till rätta se rätta
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Valbo, Gästrikland); vanligen runform hialbi (konjunktiv), fornsvenska hiälpa; gemensamt germanskt ord, besläktat med litauiska szelpti 'hjälpa'
2 vanligen i nekande och frågande konstruktioner vara till märkbar eller till­räcklig nytta för upp­nående av något resultat; om före­mål el. abstrakta före­teelser
JFR båta, gagna
något hjälper (mot något)
det hjälper inte att de har lovat bättra sig; här hjälpte inga böner; en salva som hjälper mot finnar
belagt sedan 1468 Arboga stads tänkebok
3 vanligen i nekande och frågande konstruktioner och med hjälp­verbetkunna (rimligen) hållas an­svarig för någon beklaglig händelse eller dylikt
SYN. rå för
någon kan (inte) hjälpa sats
jag kan inte hjälpa att jag kom för sent; kan jag hjälpa att bilen gick sönder?
äv. med av­seende på in­ställning eller dylikt vara i stånd att på­verka
jag kan inte hjälpa att jag av­skyr rött
i pass. äv. und­vikas vanligen med an­tydan om beklagande
det blev några fel, men det kan inte hjälpas; någon måste stå över, det hjälps inte
belagt sedan 1830