publicerad: 2021  
1imperativ imperativen imperativer
im·per·at·iv·en
substantiv
im`perativ
● en verbform som främst betecknar upp­maning
imperativ av "köpa" är "köp"
belagt sedan 1803; av lat. (mod´us) imperati´vus med samma betydelse, till impera´re 'befalla; härska'
2imperativ imperativet, plural imperativ, bestämd plural imperativen
im·per·at·iv·et
substantiv
im`perativ
● (moralisk) norm för handlande
kategoriskt imperativ filosofiall­män vilje­norm som säger människan vad hon ovillkorligen bör göraden tyske 1700-tals­filosofen Immanuel Kant introducerade principen om det kategoriska imperativet
belagt sedan 1799
3imperativ imperativt imperativa
im·per·at·iv
adjektiv
im´perativ el. im`perativ
imperativt mandat se mandat
belagt sedan 1901