publicerad: 2021  
klack klacken klackar
klack·en
substantiv
1 av­sats under hälen på sko ofta som en särsk. (hårdare) del under den eg. sulan
klackjärn; gummiklack; stilettklack; stövelklack
dam­skor med höga klackar
○ spec. i ett ut­tryck för att någon hastigt av­lägsnar sig (ofta som demonstration)
hon vände på klacken och gick
○ ibland i militära (el. liknande) samman­hang
han slog ihop klackarna och hälsade artigt
slå klackarna i taket festa om ordentligtpå helgerna slår han gärna klackarna i taket men till var­dags före­drar han friden på lands­bygden
sätta klackarna i backen/marken (försöka) bromsaviss (oönskad) ut­veckling, verksamhet eller dylikt, t.ex. genom att protestera: så fort öborna hörde talas om bygg­planerna satte de klackarna i backen och skickade protest­listor till politikerna
belagt sedan 1688; fornsvenska klacker, sv. dial. klack 'bergs­topp'; av om­diskuterat urspr.
2 ofta i natur­namn högt upp­skjutande klippa eller bergs­topp ofta med platå på toppen
Hallindens klack
belagt sedan ca 1500 (i sammansättn. bergs-; (Josua bok, Domare boken))
3 upp­höjt eller ut­skjutande parti på maskin(del) för att hålla arbets­stycke eller dylikt i ett bestämt läge
JFR knast
stoppklack; styrklack
belagt sedan 1680
4 ofta i sammansättn. grupp personer som entusiastiskt hejar på sitt lag (eller på en­skild tävlande) vid tävling
hejaklack
belagt sedan 1857; av franska claque 'hand­klappning; heja­klack', till claquer 'klappa'; ljud­härmande