publicerad: 2021  
knalla knallade knallat
verb
knall`a
1 (få att) ge ifrån sig knallar
SE 1knall
något knallar någon knallar (med något)
gevärsskott knallade; kusken knallade med piskan
belagt sedan 1737; till 1knall
2 något var­dagligt ibland med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.in, iväg, ner, upp gå långsamt och makligt
någon knallar (in/iväg/ner/upp) (någonstans)
någon knallar (in) (någonstans)
någon knallar (iväg) (någonstans)
någon knallar (ner) (någonstans)
någon knallar (upp) (någonstans)
knalla hem­åt; hon knallade iväg till skolan
det knallar (och går) jag/vi klarar mig/oss ganska brasom svar på fråga: Hur är det? – Jo, det knallar och går.
belagt sedan 1852; sv. dial. knalla, urspr. 'knåpa; småpyssla'; jfr no. knaldra med samma betydelse
knallaknallande