publicerad: 2021  
kneken bestämd form
knek·en
substantiv
kne´ken
var­dagligt i vissa ut­tryck ut­fattigt eller förfallet till­stånd
JFR dekis
på kneken
komma på kneken; vara på kneken
belagt sedan 1551; till fornsvenska knek 'bak­bog; knäkrökning', sv. dial. knek 'vägkrök'; nära besläktat med knega