publicerad: 2021  
1kolon kolonet, plural kolon, bestämd plural kolonen
kol·on·et
substantiv
ko´lon
1 ett skilje­tecken (:) som an­vänds efter anföringssats före direkt an­föring och äv. för att signalera upp­räkning
på svenska an­vänds kolon bland annat in­för upp­räkningar, medan semi­kolon mesta­dels an­vänds för att skilja full­ständiga satser åt
belagt sedan 1651; av grek. ko´lon 'lem; led; del av en mening'
2 vers­led av­gränsat av paus
belagt sedan 1874
2kolon bestämd form kolon, utrum
kol·on
substantiv
ko´lon
tjocktarm
SYN. grovtarm
belagt sedan 1578; av grek. kol´on '(del av) tjock­tarm'; jfr ur­sprung till kolik