publicerad: 2021  
kränka kränkte kränkt, presens kränker
verb
kränk`a
1 ofta perfekt particip an­gripa den personliga hedern hos någon, i ord el. handling
JFR förödmjuka, skymfa, såra 2, vanhedra
någon kränker någon/något
någon kränker någon
någon kränker något
han var djupt kränkt av hennes insinuationer; en kränkande an­spelning på hennes förflutna
○ ofta med av­seende på känslor
han kränkte deras stolthet och värdighet
○ någon gång äv. sexuellt våld­föra sig på
en kränkt kvinna
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)); fornsvenska kränkia 'försvaga; skända; över­träda'; av lågtyska krenken 'försvaga'; till krank
2 under­låta att respektera bestämmelse eller dylikt, särsk. i politiska samman­hang
JFR överträda
någon kränker något
kränka de mänskliga rättigheterna; stor­makten kränkte landets gränser; förhållandena i lägret kränkte internationella regler för behandling av fångar
belagt sedan 1359 Bihang till Rimkrönikorna
kränkakränkande, kränkning