publicerad: 2021
kränga
krängde krängt, presens kränger
verb
1
ibland med partikelnöver
luta åt ena sidan särsk. om fartyg; i fråga om rörelse el. position
JFR
1gunga 1
något kränger (över)
båten krängde över åt sidan i den styva brisen
○
äv. om annat fortskaffningsmedel
luta än åt den ena och än åt den andra sidan
vagnen krängde i de ojämna hjulspåren
2
ibland med partikelnöver
få att luta åt ena sidan särsk. med avseende på fortskaffningsmedel
någon/något kränger (över) något
någon kränger (över) något
något kränger (över) något
någon/något kränger (någonstans)
någon kränger (någonstans)
något kränger (någonstans)
piloten krängde (över) planet
belagt sedan ca 1695
3
ofta med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.av, på
dra (klädesplagg eller dylikt) med vickande rörelser över något
någon kränger något (någonstans)
någon kränger av/på (någon) något
någon kränger av (någon) något
någon kränger på (någon) något
kränga tröjan över huvudet; hon krängde av honom tröjan; han krängde på sig ryggsäcken; han krängde på packningen på vattenkranen; hon krängde däcken på fälgarna
○
spec.
vända (något) ut och in så att utsida blir insida
någon kränger något
kränga en strumpa
belagt sedan 1780
4
vardagligt, något nedsättande
sälja tillfälligt el. i mindre skala
någon kränger något
han krängde akvareller på uteserveringarna i Paris
belagt sedan 1910
krängakrängande, krängning