publicerad: 2021  
kvälja kväljde kväljt, presens kväljer
kvälj·er
verb
kväl`ja
● ofta presens particip göra illa­mående om smak, lukt eller dylikt
JFR äckla
kväljande
något kväljer någon
en kväljande lukt av bränt gummi; den feta jul­maten kväljde honom
○ ibland äv. i fråga om oro eller dylikt
en kväljande känsla av oro i magen
belagt sedan ca 1450 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska kvälia 'plåga; hindra; väcka tvist om'; gemensamt germanskt ord; bildn. till kval; jfr ur­sprung till okvald
kväljas