publicerad: 2021  
kväva kvävde kvävt, presens kväver
verb
kvä`va
hindra (någon) att andas så att döden följer om person el. före­teelse
någon kväver någon/något
någon kväver någon
någon kväver något
han kvävde henne med en kudde; potatis­biten i halsen kvävde henne nästan; hon var nära att kvävas av röken
äv. om el. med av­seende på icke-mänsklig före­teelse
potatisen kvävde ogräset; de kvävde elden med en filt
äv. bildligt, spec. i ut­tryck för in­skränkning av handlings­frihet och dylikt
kvävande central­styrning
spec. äv. med av­seende på handling eller dylikt dölja, hindra, under­trycka
kväva en gäspning; hennes röst var kvävd av gråt; han kvävde en impuls att visa ömhet
kväva något i sin linda se linda
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska kväfia 'kväva; kvävas; drunkna'; bildn. till 1kvav!!; besläktat med grek. bap´tein 'doppa ned; dyka'; jfr ur­sprung till baptist
kvävakvävande, kvävning