publicerad: 2021  
kynne kynnet kynnen
kynn·et
substantiv
kynn`e
● upp­sättning karaktärs­drag hos person el. grupp av personer
JFR karaktär 1, läggning, sinnelag, 2väsen 2
folkkynne; konstnärskynne
det franska kynnet; det svenska kynnet
○ äv. hos djur(art)
björnens kynne
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska kynne 'natur; beskaffenhet'; bildn. till ett adj. mot­svarande isl. kunnr 'besläktad'; jfr ur­sprung till kön, okynne