publicerad: 2021  
kåk kåken kåkar
kåk·en
substantiv
1 gammalt (trä)hus i dåligt skick
JFR ruckel
kåkstad; rivningskåk
krokiga gränder med fall­färdiga kåkar
○ äv. all­männare (neutralt) var­dagligt hus
de har köpt en ny kåk
belagt sedan 1809; fornsvenska kaker 'skam­påle; mindre fästning'; av lågtyska kak 'skam­påle'; besläktat med kägel
2 var­dagligt fängelse
sitta på kåken; han fick tre år på kåken
belagt sedan 1953
3 full hand som består av triss och par i poker
han fick kåk och tog hem potten
belagt sedan 1953