publicerad: 2021  
käft käften käftar
käft·en
substantiv
● en­dera av munnens ledbara halvor särsk. hos djur och med ton­vikt på den bitande funktionen; ofta äv. om hela gapet
JFR käke
vargens käftar
○ äv. om liknande (del av) före­mål
gräv­skopans käftar; tångens käftar
○ äv. om människas mun starkt var­dagligt
vilken bred käft han har; slå honom på käften!
hålla käft(en) starkt var­dagligthålla tysthan sa till frid­störarna att hålla käften
inte en käft var­dagligtinte en enda personinte en käft gick och såg filmen
knipa käft var­dagligthålla tystde lovade att knipa käft om vad mötet hade handlat om
slänga käft var­dagligthastigt ut­byta replikerofta på ett skenbart aggressivt men i verkligheten kamratligt sätt: en bar­tender som gillar att slänga käft med kroggästerna
vara slängd i käften var­dagligtvara duktig på att prata och argumenteraprovokativ och slängd i käften har hon all­tid varit
vara stor i käften var­dagligtvara skrytsamhon är stor i käften och en riktig besser­wisser
belagt sedan 1303 (öppet brev utfärdat av ärkebiskop Nils om fasta på jord (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska kiäpter 'käft; käke; svalg', besläktat med tyska Kiefer 'käke'; jfr ur­sprung till käbbla