publicerad: 2021  
1låga lågan lågor
låg·an
substantiv
lå`ga
1 av­gränsad (del av) eld ofta av relativt konstant (ung. oval) form
JFR 1flamma 1
en fladdrande låga; ljuset brann med en vacker låga; lågan flämtade i skålen; han blåste ut lågan
○ i plur. ofta eld
dokumenten blev lågornas rov
○ äv. krans av lågor på gas­spis
sparlåga
ställ kastrullen på en annan låga
○ äv. bildligt vanligen i sammansättn.
livslåga
bli eld och lågor se eld
någons ömma låga någons kärlekföre­målet för hans ömma låga var en av rektorns döttrar
stå i ljusan låga brinna för fulltnär brand­kåren kom fram stod huset redan i ljusan låga
stå i lågor brinnaflera byggnader stod i lågor och brandröken låg tung
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska lughi, loghi; till en indoeur. ord­rot med bet. 'lysa'; jfr ur­sprung till ljungeld, 2ljus 1, 2lugn 1
2 liggande, död trädstam i skog el. på sjö­botten
belagt sedan ca 1600; sv. dial. låg, låga; bildn. till ligga
2låga lågade lågat
verb
lå`ga
● brinna med kraftig, starkt lysande flamma
något lågar
bålet lågade i natten
○ sär­skilt bildligt om (del av) an­sikte ut­trycka stark känsla genom lysande färg, glans eller dylikt
någon/något lågar (av något)
någon lågar (av något)
något lågar (av något)
hans kinder lågade av vrede
○ äv. om person, handling eller dylikt
någon/något lågar
någon lågar
något lågar
ett lågande hat
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska lugha, logha; till 1låga 1
lågalågande