publicerad: 2021  
1men
konjunktion
men´
1 vilket dock mot­sägs eller in­skränks av (det följande) all­mänt in­vändande, in­skränkande och dylikt
hon hade fattiga men hederliga föräldrar; han gjorde ett ärligt försök men miss­lyckades; människan spår men Gud rår
○ äv. med försvagad mot­sättning
han tjänar bra men så arbetar han ock­så hårt
○ äv. i substantivisk an­vändning in­vändning, svårighet
inga men nu – du ska gå och lägga dig!
efter många om och men se om
inga om och men! se om
belagt sedan 1417 (öppet brev utfärdat av biskop Knut i Linköping m.fl. med intyg i smädelsesak (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska män; av lågtyska men, man 'men; endast'
2 mot det på­gående måste sägas som inledningsord med ett slags in­vändande el. avstånds­tagande funktion
men låt oss åter­gå till ämnet; men så du ser ut!; men Oskar då!
○ äv. försvagat för att ut­trycka över­raskning m.m.
men så roligt – stig på!
belagt sedan ca 1660
2men menet, plural men, bestämd plural menen
men·et
substantiv
me´n
● var­aktig kroppslig skada
JFR lyte
lida men; han fick men för livet av olyckan
○ äv. nackdel
prishöjningarna är till men för affärerna
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen); fornsvenska men 'ont; skada'; gemensamt germanskt ord, trol. med grundbet. 'om­byte (till det sämre)'; jfr ur­sprung till 1förmena, mened