publicerad: 2021  
monolog monologen monologer
mono·log·en
substantiv
[-lå´g]
● en persons sam­tal med sig själv
JFR dialog
en monolog (om någon/något/att+verb/sats)
en monolog (om någon)
en monolog (om något)
en monolog (om sats)
en monolog (om att+verb)
hans monolog när han fick se förödelsen var knappast tryckbar
○ spec. dramatisk scen med en enda talande
Hamlets berömda monolog in­leds "Att vara eller inte vara"
○ äv. om längre yttrande som riktas till någon åhörare utan att talaren väntar sig något svar
han höll långa monologer om kvinno­förtryck och hon lyssnade förstrött
inre monolog en berättar­teknik för åter­givning av det halv­medvetna flödet av tankar och före­ställningarflera text­partier står i kursiv stil och är uppenbarligen menade som en inre monolog
belagt sedan 1799; till mono- och grek. log´os 'ord; tal'; jfr ur­sprung till dialog, logisk