publicerad: 2021
natur
naturen naturer
nat·ur·en
substantiv
1
knappast plur.
den del av den omgivande verkligheten som inte är skapad av människan med tonvikt på den synliga delen: växter, mineraler etc., ibland äv. djur
vacker natur; storslagen natur; tätortsnära natur; ett stycke orörd natur; djur och natur; ge sig ut i naturen; leva i harmoni med naturen; bevara värdefull natur i nationalparkerna; en vindpinad natur med sten, gräs och småbuskar; exploatering av natur och råvaror; det i naturen förekommande uranet
○
särskilt betraktad som (mänsklig) livsmiljö, med tonvikt på det äkta och ursprungliga
naturens barn
2
knappast plur., vanligen bestämd form
sammanfattningen av alla av sig själva uppkommande skeenden och företeelser i (den yttre) verkligheten särsk. betraktad som ett självstyrande el. lagbundet system; vanligen i mots. till något konstruerat el. tänkt
naturens lagar; ett ämne utan föregående motsvarighet i naturen eller laboratoriet
○
ibland tänkt som personligt verkande kraft
naturen avskyr tomrum; en av naturen given form; föremål som naturen själv har skapat; de tolkade jordbävningen som naturens hämnd
belagt sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
3
inneboende, grundläggande egenskap hos person el. företeelse
diktarnatur; spelarnatur
infektionstillstånd av mera kronisk natur; mordets sociala natur
○
äv. sammanfattande om alla inneboende egenskaper
människonatur
destruktiva tendenser i människans natur; han är positiv till sin natur
det ligger i sakens natur
det är självklartdet ligger i sakens natur att det uppkommer spänningar mellan partier som ligger nära varandra ideologiskt
belagt sedan början av 1300-talet
Skåne-Lagen
Tillbaka till naturen.
Efter Jean-Jacques Rousseau, Émile (1762)