publicerad: 2021  
1o o:et, plural o:n el. o, bestämd plural o:na
substantiv
● femtonde bok­staven i det svenska alfabetet
a och o se a
belagt sedan 1472–86 (Speculum Virginum); fornsvenska o; av lat. o; jfr grek. o mikron´ (Ο), o´ mega´ (Ω)
2o
interjektion
● oj som ut­tryck för förvåning, entusiasm och dylikt
o, så vackert det var här; o, vad jag blev rädd!
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska o; germ. utrops­ord, mot­svarande bl.a. lat. o, oh