publicerad: 2021  
ovän ovännen ovänner
o|­vänn·en
substantiv
o`vän
● person som någon känner men inte tycker om
JFR fiende, motståndare, vedersakare
ovänskap
någons ovän ovän till någon
ovän med någon/något
ovän med någon
ovän med något
några är ovänner
det hårda an­greppet gjorde honom till ovän för livet med NN
○ i plur. vanligen med inne­börd av ömse­sidighet
de är inte ovänner längre
○ äv. bildligt i ut­tryck för oskicklighet och dylikt
han var ovän med bollen den dagen
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ovin