publicerad: 2021  
1piano pianot pianon
piano·na
substantiv
pia´no el. pia`no
● ett stort musik­instrument med vita och svarta tangenter och (dolda) strängar som slås an av hammare
JFR cembalo, klaver
pianolektion; pianolärare; pianostämmare; pianovirtuos; kammarpiano; spikpiano
ett ostämt piano; spela piano; grannen satt och klinkade på sitt piano; romanssångerskan ackompanjerades på piano av NN; en konsert för piano och orkester
belagt sedan 1810; förk. av 2fortepiano!!, dvs. musik­instrument som man kan spela både starkt och svagt på; till 1forte!! och ita. piano 'svagt; sakta'; jfr ur­sprung till 2piano!!
2piano
adverb
pia´no äv. pia`no
● musik (att spelas) svagt
ta det piano ta det lugntta det piano, så bråttom är det inte!
belagt sedan 1786; av ita. piano 'svagt; sakta'; av lat. pla´nus 'jämn; flat', i medeltidslat. äv. 'svag; modererad'