publicerad: 2021
1pipa
pipan pipor
pip·an
substantiv
pi`pa 
1
anordning för tobaksrökning som består av ett ihåligt skaft med en (rund) behållare för tobaken i ena änden
han stoppade sin pipa
○
ibland (särskilt förr) med vissa positiva associationer
hon mindes sin morfar som satt i fåtöljen och rökte pipa
○
äv. om den mängd tobak som ryms i behållaren (huvudet)
röka en sista pipa
belagt sedan 1658;
fornsvenska pipa 'blåsinstrument; rör'; gemensamt germanskt ord; av folkligt lat. pi´pa 'flöjt; blåspipa', till lat. pipa´re, se ursprung till
2pipa!!
2
ofta i sammansättn.
rörliknande (del av) föremål ofta utgörande passage av något slag
JFR
1rör 1
○
spec. om eldrör på handeldvapen m.m.
○
spec. äv. om vissa blåsinstrument (ibland med något mer komplicerad form)
○
spec. äv. om rörformig del av orgel (där luften sätts i vibration)
orgelpipa
dansa efter någons pipa
helt foga sig efter någonoppositionspartierna ville inte dansa efter regeringens pipa
gå åt pipan
gå alldeles galethan var helt oförberedd och intervjun gick åt pipan
skära pipor i vassen
utnyttja ett lägligt tillfälle för att skaffa sig fördelaribl. på otillbörligt sätt:
i det politiska tumultet kunde odemokratiska element skära pipor i vassen
belagt sedan senare hälften av 1300-talet
Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
2pipa
pep pipit, presens piper
verb
pi`pa
●
frambringa (svagt) ljud i högt tonläge mer el. mindre likt fågelkvitter el. en vissling
fågelungen pep hjälplöst
○
ofta i opersonliga konstruktioner
det piper (i något)
det pep i luftrören; det pep i dörrspringorna när det blåste
○
äv. i fråga om (svagt) ljud i allmänhet, ibland med bibetydelse av gnäll el. klagan
"Vad orättvist", pep lillebror
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander);
fornsvenska pipa; via lågtyska av lat. pipa´re '(att) pipa'; ljudhärmande
