publicerad: 2021  
rackare rackaren äv. vardagligt rackarn, plural rackare, bestämd plural rackarna
rack·ar·en
substantiv
rack`are
1 ofta något skämtsamt el. smeksamt (skälmsk och) bus­aktig eller lymmel­aktig person
rackartyg; rackarunge
en rackare (på något/att+verb)
en rackare (på något)
en rackare (på att+verb)
vad har du nu ställt till med din lille rackare!; han har rymt, den rackarn
○ äv. all­männare
du var mig en en­vis rackare
○ äv. något ålderdomligt i vissa sammansättn. skurk
rackarfölje
○ äv. i kraft­uttryck
det var som rackarn!
○ ibland äv. med positiv värdering mästare
hon är en rackare på att baka bullar
belagt sedan 1592; äldre äv. 'hästslaktare; bödels­dräng'; av lågtyska racker 'renhållningshjon; skarp­rättare'; jfr ur­sprung till racka ner
2 ålderdomligt bi­träde åt bödel som äv. hade i upp­gift att döda och flå hästar
belagt sedan 1603