publicerad: 2021  
riktig riktigt riktiga
rikt·ig
adjektiv
rik`tig
1 som inte inne­håller några fel enl. viss (logisk, moralisk etc.) norm
JFR felfri, korrekt, 1rätt
riktighet
han kan inte tala riktig engelska; det kändes riktigare att tala om sanningen än att ljuga; kontrollera att det hela går riktigt till (adverbial)
○ sär­skilt om analys eller dylikt
JFR sann 1
en riktig beskrivning av läget; hans resonemang är riktigt men slut­satsen är fel; Du har varit lärare, eller hur? – Ja, det är riktigt; Jag tror att svaret är 10. – All­deles riktigt!; man talar om 10 döda, men det riktiga an­talet ligger troligen högre
○ spec. i ett ut­tryck för upp­fylld förväntan
hon kände på sig att han skulle höra av sig och mycket riktigt, det låg ett brev ifrån honom i brev­lådan
belagt sedan 1591; av lågtyska richtich eller tyska richtig med samma betydelse, till recht 'rät'; jfr ur­sprung till rikta 1
2 som verkligen är det som det på­stås vara
JFR egentlig, sann 2, 1äkta 1
riktigt guld; riktigt potatis­mos; åka på riktig snö; hon letade efter sin riktige far; han har ingen riktig egen personlighet
○ äv. förstärkande, gärna om positivt värderad före­teelse (ofta tryck­svagt)
JFR reell 2, verklig 2
hon är en riktig dam; han kunde kyssas som en riktig karl; hon är riktigt trevlig (adverbial); det var inte riktigt snällt sagt (adverbial)
○ spec. i ett ut­tryck för tvekan
Kommer du med? – Jag vet inte riktigt (adverbial)
○ spec. äv. i mer el. mindre substantivisk an­vändning
Är det på riktigt? – Nej, det är bara på låtsas
belagt sedan 1727
3 var­dagligt endast predikativt som är vid sina sinnens fulla bruk
hon kan inte vara riktig (i huvudet)
belagt sedan 1703