SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ga`pa verb ~de ~t gap·ar1spärra upp munnen Noll”Gapa stort”, sade tand­läkarenhon bara gapade av förvåningibl. bildligt (i vissa ut­tryck)ivrigt efter­trakta man ska inte gapa efter för mycket på en gånggapasedan 1325Westgöta-Lagenfornsv. gapa; gemens. germ. ord, besl. med gaffla 1 2prata mycket högt eller skrika komm.JFRcohyponymgasta 1 gapa inte rakt i örat på mig!han gapade på hjälpgapa (på ngn/ngt), gapa (om ngt/att+V/SATS)sedan ca 16453vara vid­öppen eller tom Nollen gapande av­grundhennes stol gapade tomgapasedan 1695Subst.:vbid1-167139gapande; gap (till 2)