publicerad: 2021  
rutten ruttet ruttna
ruttn·are
adjektiv
rutt`en
● som genom naturliga processer har sönder­fallit och lösts upp ofta under ut­veckling av illa­luktande gaser; om organiskt ämne
SE ruttna JFR skämd
genomrutten
frukten var över­mogen och nästan rutten; det stank av rutten fisk
○ spec. om trä eller dylikt som har ned­bruten struktur och sämre håll­fasthet
JFR murken
ror­kulten knäcktes som en rutten trädgren
○ äv. bildligt, spec. moraliskt under­målig
JFR sjuk 2
en rutten karaktär; det var ruttet av honom att inte hjälpa dem
○ spec. äv. var­dagligt dålig
JFR vissen
han tyckte att hela till­varon var ganska rutten
inte (vara värd) ett ruttet lingon se lingon
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska rutin; nord. ord, urspr. particip till ett verb med grundbet. 'riva, slita'; besläktat med 1röta 1, 2röta 2
Det är någon­ting ruttet i den danska staten. Shakespeare, Hamlet (1602, i över­sättning av C. A. Hagberg 1847-51)