publicerad: 2021  
skaffa skaffade skaffat
skaff·ar
verb
skaff`a
1 förse (sig) med något
JFR förskaffa, införskaffa
skaffande
någon skaffar (någon) någon/något
någon skaffar (någon) någon
någon skaffar (någon) något
någon skaffar fram något (åt någon)
hon har skaffat bil; de tänker skaffa barn; skaffa mustasch; skaffa sig ett par nya skor
○ äv. med av­seende på annan person
hon skaffade honom ett arbete
○ ibland äv. ofta med partikelnfram göra direkt till­gänglig
skaffa fram papperna
○ ibland äv. med av­seende på oönskade före­teelser
skaffa sig ovänner
belagt sedan ca 1500 (Josua bok, Domare boken); fornsvenska skaffa 'skaffa, ut­rätta; skaffa, an­skaffa'; delvis på­verkat av tyska schaffen 'skaffa; vara verksam; arbeta'; urspr. samma ord som skapa; jfr ur­sprung till anskaffa, beskaffad; rättskaffens
2 i vissa ut­tryck befatta sig med någon/något
få/ha med någon/något att skaffa
få med någon att_skaffa
få med något att_skaffa
ha med någon att_skaffa
ha med något att_skaffa
hon vill inte ha med honom att skaffa; om han inte upp­för sig ska han få med mig att skaffa
○ äv. något ut­vidgat i ut­tryck för an­svar
han har inget med stölden att skaffa
belagt sedan 1526
3 sjö­fart äta
skaffning
någon skaffar
belagt sedan 1886
skaffa undan