publicerad: 2021  
1-skap -skapen -skaper
-skap·en
substantiviskt slutled
● med subst., adj. el. verb som för­led; sällan plur. det att vara, till­höra eller ut­föra det som an­ges av för­ledet
beredskap; dryckenskap; fiendskap; gemenskap; köpenskap; vänskap
○ ofta konkret(are) om varelse(r), företeelse(r), beteende(n) etc. av det slag som för­ledet betecknar äv. plur.
bekantskap; galenskap; räkenskap
○ någon gång koll.
boskap
belagt sedan 1344 (i vänskap; (stadga utfärdad av kung Magnus om frid m.m. (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska -skap(er); trol. till skapa
2-skap -skapet, plural -skap, bestämd plural -skapen
-skap·et
substantiviskt slutled
● vanligen med subst. som för­led det att vara eller till­höra det som an­ges av för­ledet
adelskap; grannskap; sällskap; utanförskap; äktenskap
○ ofta konkret(are) om varelse(r) el. företeelse(r) av det slag som för­ledet betecknar
budskap; herrskap; redskap; sällskap
○ äv. koll.
manskap; prästerskap; sällskap
belagt sedan ca 1350 (i redskap; (Konung Magnus Erikssons Stadslag)) se ur­sprung till 1-skap
3-skap -skapen el. -skapet
-skap·en, -skap·et
substantiviskt slutled
● med subst. som för­led något som ut­gör det som för­ledet an­ger; särsk. om beteende el. före­teelse som ut­gör något ondske­fullt, farligt, otrevligt etc.
jäkelskap; jävelskap
○ ibland äv. om person i neutrum
fanskap
○ någon gång äv. (med neutral inne­börd) det att vara eller till­höra det som för­ledet betecknar
släktskap
belagt sedan 1385 (i djävulskap; (Klosterläsning)) se ur­sprung till 1-skap!!