publicerad: 2021  
skryta skröt skrutit, presens skryter
verb
skry`ta
● (över­drivet) berömma sig själv el. någon/något som har an­knytning till den egna personen
SYN. skrodera JFR skrävla
någon skryter (för någon) (med/om/över någon/något/sats)
någon skryter (för någon) (med någon)
någon skryter (för någon) (med något)
någon skryter (för någon) (med sats)
någon skryter (för någon) (om någon)
någon skryter (för någon) (om något)
någon skryter (för någon) (om sats)
någon skryter (för någon) (över någon)
någon skryter (för någon) (över något)
någon skryter (för någon) (över sats)
skryta med sina fina bekanta; inte för att jag vill skryta, men jag kom faktiskt på första plats
○ i sammansättn. äv. för att ut­trycka att något görs el. finns till för att markera status
skrytbil; skrytbygge
○ ofta i negerade ut­tryck som an­ger att något är ganska medel­måttigt
hans sång­röst var inget att skryta med
belagt sedan 1612; sv. dial. skryta 'skryta; skräna; snarka'; av ljud­härmande urspr.
skrytaskrytande, skryt