publicerad: 2021  
skämta skämtade skämtat
verb
skäm`ta
● ut­föra eller säga skämt
JFR 1driva 6, skoja
skämtare
någon skämtar (med någon) (om någon/något/sats)
någon skämtar (med någon) (om någon)
någon skämtar (med någon) (om något)
någon skämtar (med någon) (om sats)
en komiker som gärna skämtar om sig själv; han skämtar all­tid med sina kompisar; hon skämtar gärna på andras bekostnad
○ äv. ut­vidgat ofta med partikelnbort
någon skämtar bort något/sats
någon skämtar bort något
någon skämtar bort sats
hon gjorde ett försök att skämta bort den obehagliga frågan
○ äv. i ut­tryck för över­raskning
skämtar du med mig?; skämtar du, eller?; har du hör att grannarna ska skilja sig? – Du skämtar!
belagt sedan början av 1500-talet (Nya Krönikans fortsättningar eller Sture-Krönikorna); fornsvenska skämta, till skamber 'kort', urspr. allt­så 'göra tiden kort'; jfr ur­sprung till skam
skämtaskämtande, skämt