publicerad: 2021  
1sluka slukade äv. slök, slukat, presens slukar
verb
slu`ka
● svälja (något stort) i ett tag (nästan) utan att tugga
slukare
någon slukar något
hunden slukade resten av skinkan i ett obevakat ögon­blick
○ äv. äta fort och begärligt
barnen slukade de nybakta bullarna
○ äv. bildligt, spec. om person
han praktiskt taget slukade henne med blicken
○ spec. äv. om icke-levande före­teelse förbruka stora mängder av
slukhål
något slukar något
ett trafik­system med förmåga att sluka stora mängder for­don; sjuk­vården formligen slukar pengar
belagt sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet (Prosadikter från Sveriges medeltid); fornsvenska sluka; gemensamt germanskt ord, trol. ljud­härmande
slukaslukande
2sluka slukan slukor
sluk·an
substantiv
slu`ka
● mindre brukligt slukhål
belagt sedan 1886; till 1sluka